Stoner av John Williams

Det här är en bok för litteraturälskare! Språket är fantastiskt precist och Williams är en mästare i att beskriva känslor och tillstånd. Williams hjälte Stoner finner sig i livet, accepterar livet i all dess fasanfulla sorglighet. Själv känner jag som läsare av boken att jag vill sparka bakut å hans vägnar. Men skulle det bli bättre för det? Och han sparkar ju faktiskt bakut så mycket som han tycker är möjligt. För övrigt finner han sig i att leva det liv han har och avslutar det förnöjd. Det är en mycket vacker och bitvis plågsam bok. Precis som det verkliga livet.

Läsaren får följa Stoner från tidigt 1900-tal då att han lämnar det fattiga föräldrahemmet, den lilla gården som hans föräldrar driver och som det är meningen att han ska driva vidare efter att han utbildat sig i det nya sättet att driva jordbruk. Det är en stor uppoffring hans föräldrar gör när de sänder sin ende son till universitetet. Egentligen skulle han behöva vara kvar hemma hos föräldrarna och hjälpa dem driva jordbruket.

Stoner påbörjar den jordbruksutbildning föräldrarna valt. Men han råkar läsa en kurs i engelsk litteratur och fastnar. Hans utbildning och liv ändrar inriktning. Stoner avbryter sina agronomstudier, först utan att ha modet att berätta det för föräldrarna. Han satsar på litteraturstudierna istället och blir kvar på universitetet som lärare resten av sitt liv. Det är en enorm klassresa han gör.

Därefter följer ett grymt mellanparti, eller hur jag ska uttrycka det. Williams låter sin hjälte Stoner gifta sig och äktenskapet utvecklar sig till något av det mest tragiska jag läst. Det är en verklig plåga att läsa.

Men läs vidare. Ge inte upp. Avslutningen av boken är något av det mest stillsamt vackra jag någonsin läst. Det här är en bok som dröjer sig kvar. En bok som jag känner att jag lär mig något av. En bok som skaver och tröstar på samma gång.